De som startade detta stora företag var major Mikael Kock, grosshandlare Nils Sirenius och disponent Robert W. Bley, som även blev fabrikens förste disponent och kvarstod som företagets ledare tills år 1889.
Fabriken byggdes 1856 - 58 och var stadens största industri i många år. Fabriksbyggnaden ansågs f.ö. då vara den vackraste i hela landet, och den förändrade stadsbilden väsentligt. Uddevalla hade vid den tiden ännu inte hunnit repa sig från branden 1806, femtio år tidigare, varför anläggandet av Kampenhof-fabriken var en händelse av största betydelse.
Kampenhofbolaget byggdes med maskiner och hantverksskicklighet från England, det då främsta industri-landet. De tre första spinnmästarna var också från England, alla f.ö. med efternamnet Potter. De kom från Oldham strax utanför Machester, varifrån också de flesta maskinerna köptes.
År 1857, samma år som fabriken först togs i drift, slöts en överenskommelse mellan staden och Kampenhof AB om att man gemensamt skulle anlägga ett gasverk strax intill (norr om) fabriken. Kampenhof skulle få ljus i fabriken och staden gatubelysning. På kvällen den 20 september 1857 kunde de 104 gaslyktorna i staden tändas.
1858 stod byggnaden färdig på ett område ökänt för alla översvämningar. Redan från början byggde man en inspektionsbrunn bakom fabriken så att man i tid skulle kunna följa vattennivån och stänga ned ångpannan då vattnet gick in i maskinrummet. Område där fabriken byggdes var ju sankt, och de dåliga markförhållandena vållade snart problem. Man fick till och med riva en flygel till fabriken då grunden hotade att sjunka ner i leran. Även skorstenen började luta och fick en förstärkt grund. Översvämningar vållade alltså skada och avbräck i produktionen, och värst var det 1863 och 1870. Då stod vattnet 8 fot (2,5m) högt i maskinrummet.
Man började med en arbetsstyrka på ett 150-tal personer, varav mer än hälften kvinnor. Fabriksarbeterskor var någonting nytt i Uddevalla, och de flesta i arbetsstyrkan var inneboende i staden under ytterst primitiva förhållanden. Folkrörelsernas tid hade ännu inte kommit, och man var inte mogen för organisation och föreningsliv.
Den ursprungliga fabriksbyggnaden rymde 10 000 spindlar och 80 vävstolar. Drivkraften till vävstolarna kom till en början från en 80 hkr ångmaskin. Först år 1916 började man gå över till elektrisk drift.
Starten blev inte utan svårigheter; Redan efter ett par år måste driften inskränkas, och under en tid t.o.m. läggas ner. Det berodde huvudsakligen på det amerikanska inbördeskriget som pågick åren 1861-1865 då nordstaterna genomförde en handelsblockad mot sydstaterna, vilka då förhindrades att föra ut sin bomull. Från år 1864 kunde man dock åter köra för fullt sedan fabriken stått stilla från år 1862.
Under resten av 1800-talet och till mitten av 1900-talet gick rörelsen bra, tidvis strålande, och aktieägarna kunde då kvittera ut rekordstora utdelningar. Runt sekelskiftet hade man ca 300 arbetare, och år 1920 270.
På 1930-talet började man också med sömnad i den gamla Sockerfabriken som idag är en del av Agnebergs-skolan. Där startades konfektionsfabriken Kamko som tex sydde skjortor. Det betydde att den totala personalstyrkan ökade till 430.
År 1946 hade fabriken, som då byggts ut vid olika tillfällen, 330 anställda, 18 000 st s.k. tvinn-spindlar och 250 st vävstolar. Både löner och arbetsförhållanden var rent ut sagt usla, och fabriken, som kallades "Möket", hade lägst status som arbetsplats om man tex jämför med Tändsticksfabriken, som i och för sig inte heller kunde skryta med vare sig löner eller arbetsmiljö.
Fredagen den 25 juni 1954 kunde man läsa i tidningen Bohusläningen "Kampenhof stoppar driften".
Det nära hundraåriga företaget, stadens äldsta industri av betydelse, var dömt att upphöra. Det formella slutet kom dock att dröja tills i augusti 1957, dvs efter jämnt 100 års verksamhet. I praktiken var dock saken klar långt tidigare.
Vid en extra bolagstämma i juli 1954 beslöts att bolaget skulle träda i likvidation. Den huvudsakliga orsak som angavs var den hårdnande konkurrensen, framför allt från Japan, Tyskland och Holland.
Under hösten 1954 trädde alltså Kampenhofs AB i likvidation. Lokaler och lager förvärvades samma år av det värmländska företaget AB Nordverk som f.ö. etablerats år 1945.
Efter en lång strid om byggnaderna kunde man i Bohusläningen den 30 december 1977 rapportera att Kampenhof skulle rivas. Kommunledningen hade fått sin vilja igenom sedan Länsstyrelsen beslutat att den gamla fabriken inte kunde kulturminnesförklaras.
Några av byggnaderna revs redan 1978, medan huvudbyggnaden och den pampiga skorstenen revs 1982. Kommunen ville riva fabriken för att kunna bredda Västerlånggatan, men Riksantikvarieämbetet ville att byggnaden i nygotisk stil skulle bevaras för den ovanliga arkitekturens skull.